Jag trodde att min största tv-sorg var och skulle förbli hur totalt Spartacus misslyckades med så mycket de gjort så bra i tidigare säsonger i den avslutande War of the Damned – fram tills jag började titta på Strange Empire, en kanadensisk tv-serie som marknadsförts som en “feminist western” och den lades ned efter endast en säsong på grund av låga tittarsiffror.
Strange Empire tar sin början när John Slotter, en nybyggare som lagt beslag på en gruva nära Janestown Road han hoppas tjäna stora pengar på, dödar alla män i ett stort följe av resande som stannat vid ett stationshus för att göra deras kvinnor till prostituerade. “No law here but our own” skulle kunna vara seriens tagline – tack vare sina kontakter, pengar, män och sin pistol, anser sig Slotter kunna leka gud och göra precis vad han vill i denna laglösa utkant av Kanada i sin jakt på det mest futila och futtiga av mål – att bevisa för sin far (och sig själv) att han är en Riktig Man. Men kvinnorna, utan resurser, pengar och – framförallt – utan något att förlora, börjar snart sätta hårt mot hårt.
Strange Empire är en underlig liten serie som hela tiden vilar på gränsen mellan historiskt drama och fantasy – inte bara vänds det klassiska western-formatet ut och in för att visa en annan, mörkare, bild av det, utan bryts också upp av övernaturligheter, sagofragment och hallucinationer, vilket skapar en väldigt tilltalande och nästan feberdrömaktig estetik. Rent visuellt är serien för övrigt otroligt tilltalande – vacker scenografi, fantastiskt ljussatt och sedd genom en dystert monokrom färgskala. På många sätt är det en dyster serie och berättelsen befinner sig långt ifrån den glorifierande bilden av Vilda Västern som oftast presenteras på tv och i film.
Överlag är Strange Empire en våldsam och mörk berättelse och även om långt ifrån allt våld riktas mot kvinnor, så är de på många vis väldigt utsatta. Men fastän serien ibland är tung att se, litar jag på att den befinner sig på kvinnornas sida, att det är de kvinnliga karaktärernas utveckling och arks, triumfer och nederlag som står i fokus, inte de vita männens. Strange Empire vältrar sig inte i våld mot kvinnor för sakens skull eller för att föra handlingen framåt, utan för att problematisera, vända på och utmana den klassiska Vilda Västern-myten. Och samtidigt som våld mot kvinnor är ett ständigt närvarande hot, är Strange Empire också en serie fylld av hopp, möjligheter, förkjutna genuspositioner och maktförhandlingar.
“A proper life seems not to suit me”
Seriens tre huvudkaraktärer utgörs av Kat Loving, en Métis-cowgirl som desperat letar efter den make som försvann under Slotters attack, Rebecca Blightely, en ung autistisk kvinna som anses vara en “female prodigy” och lär sig medicin av sin styvfar tillika make Dr Blightely och så Isabelle Slotter, John Slotters fru som har ett väldigt ambivalent förhållande till sin make och verkar konstant slitas mellan avsky och kärlek till honom.
Efter att Slotter attackerat och dödat männen, återkommer han till lägret följande morgon och erbjuder samtliga överlevare bostad och skydd. De flesta väljer resignerat att följa med honom. Kat protesterar och anklagar dem för att villigt förneka att det var Slotter som utförde dådet i jakt på högst tvivelaktigt beskydd. Rebecca vänder sig till henne och säger, “We are not like you”, och refererar då det faktum att till skillnad från Kat kan ingen av dem rida eller hantera vapen. Kanadas laglöshet skrämmer Rebecca till en början, men allt eftersom finner hon sin plats, och sig själv, där. När Dr Blightely vill att hon ska återvända till civilisationen, svarar hon: “And back East, a spinster and a freak. No use to anyone. Here… Here, I am a doctor”.
Landets laglöshet är inte bara till förtjänst för Slotter – det ger också kvinnorna möjlighet att protestera, att kämpa för att införa en ny ordning och ta makten över sina egna liv. Det öppnar också upp för överskridningar av obligatorisk heterosexualitet och heteronormativitet på olika, intressanta vis. Exempelvis så utnämns Kat så småningom till den begynnande stadens sheriff och kan därmed försöka skipa något som faktiskt liknar rättvisa och som grupp kämpar kvinnorna för att bygga upp ett liv i Janestown där de kan stå på egna ben eller luta sig mot varandra, snarare än män. Jag skulle kunna låta den här recensionen enbart utgöras av fantastiska citat från serien, men jag tänker tills vidare nöja mig med det här utbytet mellan Kat och Rebecca:
Rebecca: “I’ve always relied on Thomas.”
Kat: “Problem with leaning on a man. That pillar crumbles, leaves you not used to standing.”
Problemet, menar Strange Empire, att förr eller senare, på ett eller annat vis, kommer den där pelaren att vittra sönder – om den nu överhuvudtaget faktiskt erbjöd något stöd till att börja med.
“White man’s law. And I’ll say it’s ill used and for gain, and never once served an Indian, a Chinaman or a woman”
Vidare backar inte heller Strange Empire för att skildra det koloniala våld som ligger till grund för den vita mannens “New Frontier”. Indianerna skuffas undan, dödas, utnyttjas och står skyddslösa inför den lag som ändå finns. De utses dessutom snabbt till syndabock för massakern. Kat och sheriffen Caleb Mecredi (som för övrigt spelas av Tahmoh Penikett – nördcredd!), som tack vare sitt blod står med en fot i båda lägren, gör sitt bästa för att kämpa mot orättvisorna på olika vis. Men de står ensamma. I Janestown-lägret, där kvinnorna tacksamt tagit emot Kats beskydd och jaktbyten, börjar de misstro henne när de får reda på att hon är tillhälften Cree. De är också ivriga att bygga upp ett stadigt samhälle på Janestown Road och verkar inte bry sig nämnvärt om att det sker på ockuperad mark eller vad som hänt och händer med de som drivits därifrån.
Spänningar finns det också gott om mellan det vita lägret och de kinesiska arbetarna som lägger järnväg i området, och dessa drivs till sin spets när Slotters vita arbetare strejkar på grund av osäkra arbetsvillkor och han rekryterar kineser för att ersätta dem. De vita kvinnorna, som gärna klagar långt och länge över Slotters orättvisa behandling av dem, är i det här fallet mer pigga på att lägga skulden på kineserna som ‘stjäl’ jobb från de män de valt att alliera sig med. I dessa fall framställs de vita kvinnorna genomgående som extremt osympatiska, och även om det är tröttsamt att berättelser om rasistiskt förtryck fortfarande så lätt halkar över i att lägga mest fokus på förtryckaren så tycker jag att det är bra att serien inte på något vis undviker eller förskönar deras uppenbara och djupgående rasism.
Ett annat intressant spår är relationen mellan Isabelle och Slotter-familjens hushållerska Ruby. Isabelle kan inte passera som vit, men hon har betydligt ljusare hy än Ruby och det visas så tydligt i deras infekterade relation till varandra att Isabelles chans att höja sin sociala status genom att gifta sig med Slotter möjliggjordes av det faktum att hon ändå är så pass ljus, medan Ruby aldrig egentligen hade någon, utan bara var ett tidsfördriv för Slotter senior. Isabelle är en svår karaktär att få grepp om – hon är smart, slug, manipulativ och hennes allianser är ständigt skiftande – men bakom hennes intrikata intrigerande döljer sig en avgrundsdjup rädsla att falla tillbaka där hon börjande – som slav och prostituerad. Det betyder inte att hon skildras som varken ett offer eller som ond – hon är en fantastiskt nyanserad och intressant karaktär och att jag inte får se vad som händer med henne efter sista avsnittet nu när serien är nedlagd är nog en av de saker jag är mest besviken över.
“I will leave you then – to your feelings”
Så – borde en se Strange Empire trots att den är nedlagd? Ja! Det kommer vara smärtsamt, med vetskapen om att denna enda säsong är allt som finns och någonsin kommer att finnas av denna fantastiska serie. Men det är värt det ändå – trots allt är det tretton av de bästa tv-avsnitt du antagligen kommer se i ditt liv.