Eftersom jag känner lite att det är min plikt i livet att ge ouppmärksammade kvinnocentrerade kanadensiska serier lite retroaktiv kärlek, återpublicerar jag det här (något omskrivna) inlägget om Bomb Girls från In Another Library.
Bomb Girls är en serie om 18 avsnitt uppdelade i två säsonger och utspelar sig i början av 1940-talet under andra världskriget då kvinnor fick kliva in i bland annat fabriker för att fylla de jobb som männen som var ute och stred på andra sidan Atlanten lämnat efter sig. Den Toronto-belägna fabrik kvinnorna i Bomb Girls arbetar på tillverkar, som seriens namn antyder, bomber. Det är ett tungt och riskfyllt arbete men såväl den frihet en egen lön för med sig som chansen att hjälpa deras soldater att vinna kriget gör det värt mödan.
Gladys Witham är en överklasstjej som drivs av viljan att göra en instats för kriget, trots att hennes föräldrar och fästman motsätter sig att hon tar ett jobb. De tillåter henne motvilligt att arbeta som sekreterare på fabriken, men det är inte nog för Gladys. Hon vill arbeta på fabriksgolvet och hjälpa till att göra skillnad på riktigt. Marion Raleigh hamnar på fabriken i flykt undan sitt förflutna under det antagna namnet Kate Andrews men har svårt att vänja sig vid sitt nya liv. Lorna Corbett basar och ansvarar för kvinnorna som tillverkar bomberna eftersom hon måste försörja hushållet då hennes man sitter i rullstol efter en krigsskada och hennes båda söner befinner sig i kriget. Betty McRae har kämpat för att kunna klara sig på egen hand sedan hon var tonåring och för henne innebär kriget en chans till självständighet. Utöver dessa fyra följer serien en rad andra mindre karaktärer som exempelvis Marco Moretti, som vill kämpa för sitt land men hindras på grund av sin italienska härkomst som gör att han anses utgöra ett hot, och Vera Burr, som skadas allvarligt i en olycka i fabriken och kämpar för att kunna komma tillbaka.
Det jag främst gillar med Bomb Girls – och anledningen till att jag började titta på serien – är att den gör ett försök att återberätta en del av historien ur kvinnors perspektiv, något som inte framkommer speciellt ofta kommer i vare sig historieundervisningen eller populärkulturen. Hollywood verkar ju tydligen känna att de inte kan göra fler filmer om andra världskriget som handlar om soldater på frontlinjerna eller sammansvärjningar för att döda Hitler nu, så istället gör de en film om män som springer runt och ska skydda dyrbar konst från att förstöras i kriget. Snacka om att de tänkte utanför boxen där, alltså. Heja Hollywood. Men i Bomb Girls intar kvinnorna huvudrollerna i berättelsen istället för att bli bortskuffade till periferin. Inte för att serien heller är helt perfekt i det avseendet – det är främst vita kvinnor som får ta plats, men ett enda undantag i form av Reggie Harris som har en liten återkommande biroll i andra säsongen.
Men jag kan inte låta bli att falla pladask i alla fall. Betty (som naturligtvis är döpt efter och baserad på Betty the Riveter) blir snabbt en favoritkaraktär, tätt följd av Gladys. Lorna är också trevlig, speciellt eftersom jag gillar att en medelålders kvinna får så mycket plats då det också är något en ser för sällan, men jag är inte helt nöjd med vad de gör med delar av hennes storyline, som till exempel detta (spoilervarning på länken). Kate/Marion trodde jag från början att jag skulle komma att gilla, men hon är mest intressant i relation med de andra kvinnorna och en ganska trist karaktär i övrigt. Hon ska väl framstå som naiv och så långt bort från världsvan en kan komma på grund av sin uppväxt med en väldigt kontrollerande far, men jag tycker att hennes karaktär mest känns platt. Dock är hon ett av de få meh-iga inslagen i en i övrigt lysande serie.
Jag gillar som sagt att serien fokuserar ett perspektiv som vi sällan ser, men också relationerna mellan kvinnorna och hur väl den skildrar den både optimism kvinnorna känner tack vare sin nyvunna självständighet samt de problem som också uppstår och den ständiga oron över kriget och de anhöriga som befinner sig mitt uppe i det.
Tyvärr verkar den inte bli några fler säsonger än de två som redan finns, men 2014 kom det en film Bomb Girls: Facing the Enemy. Även om jag tyckte att det var väldigt roligt att återse karaktärerna och den hade många bra inslag (som exempelvis Betty i boxningringen, heh), så tyckte jag att mycket av det som var så bra med serien tappades bort. Vissa ämnen som var viktiga för serien, så som exempelvis Bettys sexualitet, censureras närapå här och Facing the Enemy verkar vara mindre intresserade av att berätta historier om kvinnorna i bombfabriken och mer av att leka spionthriller med Gladys i huvudrollen. Jag gillar vändningen Gladys utveckling fick, men jag tycker det är tråkigt att filmen går ifrån ensamble-formatet för att göra henne till protagonist och därmed låter de andra kvinnornas berättelser lida som konsekvens.