När jag började titta på dramaserien UnREAL, som handlar om inspelningen av en dokusåpa, var det med tanken att det kanske skulle vara lagom tramsigt för en trött kväll. Boy, was I wrong. Det här är brutalt och efter bara en liten stund var jag helt uppslukad.
UnREAL handlar om den bisarra inspelningen av dokusåpan ”Everlasting”, som uppenbart föreställer den riktiga dokusåpan The Bachelor, där en snygg och rik man per säsong letar efter kärleken. Ni känner kanske till upplägget: En eller flera kvinnor blir bortvalda i varje vecka, och den som är kvar sist blir kanske hans fru, woho! UnREAL följer till viss del deltagarna i den fiktiva dokutävlingen, men främst teamet av producenter, och är så giftigt elak mot den typen av känsloporrig reality-tv att det är helt fantastiskt. Mycket mörk humor och mycket bara mörkt. (Sarah Gertrude Shapiro som är en av seriens skapare har för övrigt själv jobbat med riktiga The Bachelor under flera säsonger.)
Producenterna manipulerar deltagarna hänsynslöst för att skapa ”bra tv” och är alla i varierande grad rövhattar, som gör nästan allt i jakt på tittarsiffror. Bäst av alla på att manipulera fram drama, och också bäst på att hata sig själv och hatälska sitt destruktiva jobb, är Rachel Goldberg, lysande spelad av Shiri Appleby. (Senast jag såg henne i något hade jag orättvist svårt att släppa min gamla bild av henne som Roswell-Liz, men här är hon verkligen en annan person.) Även Constance Zimmer i rollen som Rachels stentuffa chef Quinn King är utmärkt. När jag säger att jag inte nödvändigtvis vill ha ”starka kvinnor” utan alla sorters kvinnor, inte ”förebilder” utan kvinnor som jag förväntas heja på trots att de är svin, är det bland annat karaktärer som Rachel och Quinn jag efterlyser. Komplicerade, gräsligt osympatiska, förtvivlade, hårda, trassliga, fantastiska.
Rachel gör entré på golvet i en limo, iklädd en ”This is what a feminist looks like”-tröja. Det ständiga gnisslet mellan hennes förmodade värderingar och hennes jobb i en tv-produktion som säljer ”äkta kärlek” av den allra mest normativa sorten, är en av sakerna som är både mest intressant och jobbig med henne. När Everlastings manliga överhuvud Chet i ett avsnitt fäller nedsättande kommentarer om den äldsta av deltagarna, den ensamstående mamman Mary, bestämmer sig Rachel och Quinn för att Mary ska fan inte åka ut den veckan. De ska visa mansgrisen att ungdomlig skönhet inte går före allt! Men trots ett och annat feministiskt utbrott av den typen, jobbar de båda med att utnyttja könsroller och sunkiga normer för att sälja bilden av en romantisk prins som ska hitta en kvinna med rätt sorts frupotential. ”Jag tänker inte utsätta en annan kvinna för slut-shaming i tv”, säger deltagaren Anna då Rachel försöker skapa osämja mellan tjejerna. Senare i tävlingen gör hon det såklart ändå, för Rachel får nästan alltid folk att göra som hon vill. Och även om deltagarna ofta genomskådar och är kritiska mot formatet de medverkar i, så verkar de heller inte kunna undvika att dras med. De två svarta kvinnorna vet exempelvis att de har noll chans att vinna och får höra att deras främsta chans att stanna kvar så länge som möjligt är att spela rollen ”fierce black woman”, ungefär.
Allt är dock inte deprimerande spel och fejk. Flera varma och fina stunder finns i det avsnitt där Rachel – inte för tittarsiffror, utan för att hjälpa – uppmanar en djupt sydstatskristen deltagare att komma ut ur garderoben och försöka skapa ett liv tillsammans med sin kärlek och bästa vän Amy.
Det är inte en oproblematisk tv-serie (exempelvis är jag tveksam till dess skildring av psykisk ohälsa) men jag älskar den. Jag älskar att den är både avgrundsdjupt cynisk och fullkomligt fnissframkallande. UnREAL skildrar hänsynslösa, desperata karaktärer som inte skyr några medel i jakten på ”bra tv”, men lyckas samtidigt göra dem mänskliga. De är fuckups och monster i ett extremt konstruerat sammanhang, men känslorna går rätt igenom. Ett avsnitt swishar förbi på ingen tid alls. Bra tv, utan citationstecken.
Läs även TVdags: UnREAL imponerar som deppsvart dokusåpa-satir och Birth.Movies.Death: UnREAL is the most feminist show on television right now – även om jag är ointresserad av att peka ut vad som är ”mest feministiskt”, så är det en bra hyllningsartikel i övrigt.