Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen.
Ytterligare en sak som varit tråkigt med nedläggningen är att CBS, som tydligen velat lägga ned serien efter så gott som varje säsong, uppenbarligen inte skött distributionen av Person of Interests sista säsong speciellt bra. Jag är inte insatt i alla detaljer, men det verkar som att de dels suttit och hållit på den färdiginspelade säsongen utan att visa den längre än vad som är brukligt. När de sedan väl visade säsongen verkade de dessutom vilja göra det så snabbt som möjligt på ett väldigt underligt tidsschema – vissa veckor visades ett avsnitt, andra två, under en tre. Att få mer än ett avsnitt per vecka är ju egentligen inget problem, men den godtyckliga uppdelningen av avsnitten gjorde att säsongen tempo kändes lite ryckigt. (Låt mig ta ett par vecka eller dra igenom allt på en gång – inga jävla halvmesyrer!)
Dock är det antagligen inte bara det underliga tidsschemat som fick säsongens tempo att kännas lite off – jag vill inte säga att säsong fem är seriens svagaste säsong, för på sina ställen är den så, så bra, men den är däremot seriens mest ojämna, möjligtvis med undantag för säsong ett. Mycket av det beror antagligen på att CBS tydligen insisterat på att skaparna skulle fortsätta med ”numbers of the week”-formatet tvärtemot det kreativa teamets önskningar, vilket märks eftersom det är just de delarna av säsongen som känns off. När säsong fem börjar har Samaritan i stort sett obegränsad kontroll över världen medan Maskinen har varit tvungen att dekompressa sig för att överleva hotet från den andra AI:n och är mer eller mindre ur funktion. Apokalypsen är förestående och det känns ärligt talat ganska orimligt att Team Machine spenderar sin tid med att rädda folk som håller på att bli lönnmördade av giriga släktingar framför att fokusera sina resurser på att stoppa Samaritan. För det mesta tycker jag att serien hanterar balansen bra då många av numren teamet ska rädda är utsatta på grund av Samaritan och därmed vävs in i en större storyn, medan andra avsnitt är rena filler-avsnitt, vilket säsongen absolut inte har tid för. Mest frustrerande är säsongens tredje avsnitt, ”Truth Be Told”, som inte bara känns onödigt fristående utan dessutom är en repeat av avsnitt från tidigare säsonger och mest berättar saker om Reeses militärförflutna och hur det påverkat honom som vi redan vet och har hört förut.
Men för varje otillfredsställande avsnitt finns minst ett bra. Jag har sagt förut att Person of Interest är en av de serier med flest enskilda fantastiska avsnitt jag sett och den trenden fortsätter i sista säsongen. Som helhet är säsong fem inte riktigt lika skarp som sina föregångare, men flera av avsnitten är de bästa hittills: ”B.S.O.D.”, ”SNAFU”, ”6,741”, ”The Day the World Went Away”. En sak jag alltid gillat med Person of Interest är att den lyckas vara extremt ödesmättad och dramatisk, samtidigt som den också känns ganska nedtonad. I serien genomgår världen stora förändringar i och med Maskinen och Samaritan, men det märks mest bakom kulisserna, för de som är insatta och de individer som hamnar i deras väg – i övrigt fortsätter världen mer eller mindre som vanligt. På sätt och vis är den en seriös apokalyps – samtidigt som Person of Interest ofta inte är en speciellt seriös serie överhuvudtaget. Den lyckas vara larvig och actionflashig (oftast på bra sätt) utan att kännas larvig och actionflashig.
Det är en sak jag gillar med serien, men på samma gång kan jag inte låta bli att tycka att säsong fem känns lite, tja, oepiskt uppbyggd. Det oundvikliga slutet som jag tror de flesta förutsåg säsonger tillbaka byggs inte upp så bra som det skulle kunna ha gjort (även om jag skyller det på ”numbers of the week”-avsnitten) och många av konflikterna mellan Maskinen och Samaritans agendor förblev odiskuterade och den realitet som massövervakning innebär passerar på många sätt förbi onyanserad. Person of Interest är emellanåt genial i sin skildring av massövervakning, men faller platt i det att de närapå helt skyggar för att diskutera den främlingsfientlighet och rasism som den bygger på – trots att 9/11 är vad som utlöser Maskinens tillkomst. Det är ett stort fail.
Vidare känns det som framförallt sista säsongen helt enkelt förutsätter att tittarna accepterar att Samaritan = bad, Maskinen = good för de väljer att inte riktigt tampas med varför det är okej för Maskinen, och i förlängningen Team Machine, att kränka folks privatliv för att rädda liv när Samaritans intrång är oacceptabla vad den än vill uppnå. Det känns överlag lite som att manusförfattarna skriver in sig i ett hörn de inte klarar av att skriva sig ur när det gäller sina A.I.s och vad de innebär för mänskligheten, vilket är tråkigt för serien har sådan potential när det gäller det. Jag älskar som sagt seriens actionflashiga delar, men ibland känns det som att de filosofiska diskussionerna får stryka på foten för att Shaw och Reese ska hinna skjuta så många bad guys som möjligt på diverse kreativa vis, tråkigt nog.
För att fokusera på lite av det bra: en av säsongens – och hela seriens – bästa plotlines är såklart romansen mellan Shaw och Root. Shaw och Root är två fantastiska kvinnliga karaktärer och deras okonventionella kärleksrelation är så fin, på sitt väldigt egna speciella vis. Deras scener är säsongens höjdpunkter. Jag är dock lite sur över att Root var tvungen att dö; till skillnad från de flesta andra queera kvinnors bortgångar så är det vettigt för seriens narrativa utveckling, men det suger fortfarande att skaparna försvarar det med att serien ju aldrig handlade om att fokusera på romantik – samtidigt som Finch såklart äntligen får sitt lyckliga slut tillsammans med sin fästmö.
Vidare tycker jag också att Sarah Shahi som spelar Shaw känns lite underanvänd. Vid säsongens början är hon fortfarande tillfångatagen av Samaritans agenter och dyker inte upp förrän avsnitt fyra och återförenas inte med Team Machine förrän avsnitt nio. Jag förstår att de ville skildra hennes kamp som fånge hos Samaritan och att hennes flykt skulle vara allt annat än lätt, men hon har redan varit borta i flera månader i tv-tid och under en stor del av säsong fyra – det känns som om de hade kunnat ta tillvara på hennes storyline lite bättre ändå.
Dock är jag inte missnöjd med den – tvärtom. Shaw har alltid varit den antagligen mest viktiga delen av Person of Interest för mig. Hon är en underbar actionhjältinna på många vis, men hon är också en sociopat som inte har förmågan att känna och relatera till andra på samma sätt som typiska människor och det fina med hennes ark är att det aldrig handlat om att det är något fel på henne på grund av det eller att hon måste ”bättra sig”. I sista avsnittet säger Maskinen till Shaw: ”There is something else I want to tell you before I’m gone”. Shaw ler lite skevt och säger spydigt, ”Is this the part where you tell me that I should live out the rest of my days in peace?” ”No,” svarar Maskinen. ”I chose you for exactly who you are […] You always thought there was something wrong with you because you don’t feel things the way other people do. But [Root] always felt that was what made you beautiful. She wanted you to know that if you were a shape, you were a straight line. An arrow”.
Det är så viktigt med kvinnliga karaktärer som får vara atypiska på sätt som inte är gulliga eller quirky och som tillåts vara okänslosamma och relatera till andra människor på icke-normativa vis utan att deras karaktärsutveckling eller att deras välmående hänger på att de måste bli ”normala” och bejaka sin sårbarhet. Root är fantastisk på nästan motsatt vis – hon är en människa som helt saknar moralisk kompass och som tvingas lära sig medkänsla och medmänsklighet av Maskinen. Det är fint. Roots relation till sin ”robot overlord”, som Shaw uttrycker det vid ett tillfälle, är ytterligare en bra anledning att kolla på serien, för övrigt.
Och det finns många – större delen av den här texten har fokuserat på de saker jag tycker sämre om, men det betyder inte att Person of Interest inte är värd att se eller att säsong fem var dålig. Men så här i efterhand tycker jag att det är lite synd att serien inte fick en hel säsong att avslutas på och en chans att knyta ihop trådarna bättre. Å andra sidan kanske det inte var brist på tid som var problemet, utan hur den förvaltades. Oavsett är den slut – förutsatt att en inte tar Maskinens sista ord (”Perhaps this isn’t the end at all”) bokstavligen och hoppas på en spin-off med Shaw, Bear och Maskinen i huvudrollerna som en crime-fighting trio…
