Innehåller spoilers för säsong fyra av OITNB.
Fjärde säsongen av Orange Is the New Black släpptes för en dryg vecka sedan och har redan hunnit röra upp mycket känslor, framförallt på grund av att seriens fanfavorit Poussey i näst sista avsnittet dödas av en vakt vid en fredlig protestaktion bland samtliga fångar på anstalten som klimax i det narrativa arc influerat av dödsskjutningarna av svarta män och kvinnor i USA, Black Lives Matter och I Can’t Breathe som byggts upp genom säsongen. Poussey är den artonde queera kvinnliga karaktären som dött på tv i år.
Det är inte Orange Is the New Blacks fel att drivor av lesbiska och bisexuella kvinnliga karaktärer dött på tv i år. Det är inte heller seriens fel att den hade premiär bara fem dagar efter Orlando. Men det är fortfarande anmärkningsvärt att en serie som uttryckligen har som mål att lyfta fram kvinnor som marginaliseras på olika vis, i verkligheten såväl som i vår kultur, tycker att det bästa sättet att avsluta säsongen är att döda seriens antagligen mest omtyckta karaktär, en karaktär som var omtyckt på grund av hon var en välskriven, fantastisk karaktär som var lesbisk och queer: ”Poussey was the emotional center of Orange is the New Black, at least for me (and pretty much every queer woman I know) […] She was gay and Black and androgynous and real. She resonated with viewers the way privileged white femme Piper, for all that she was supposed to be an audience surrogate, never did”, som AfterEllen skriver.
Många menar att serien och Pousseys död handlar om att öka medvetenhet om utsatta grupper i allmänhet och det våld som pågår inom det fängelsesystemet i synnerhet, men för vem skrivs serien när skaparna anser att det bästa sättet att skapa sympati för marginaliserade människor är att döda dem? Ingen kvinna som är lesbisk/bisexuell, gender-non-conforming, rasifierade eller befinner sig i intersektionen mellan flera eller, som Poussey, alla dessa kategorier behöver OITNB för att lära sig om den utsatthet det kan innebära. Skildringen av Pousseys död vänder sig inte de grupper av människor som utsätts för dessa typer av våld och förtryck, utan till vita, heterosexuella eller på annat vis privilegierade människor som kan sucka över tragedin i att vara queer eller svart eller bådeoch och lyriskt berätta om vilken medvetandehöjande upplevelse senaste säsongen av OITNB var. Återigen: vem skrivs berättelsen för?
Under större delen av 1900-talet krävde lagen att alla queera karaktärer (förutsatt att de inte ”omvändes” och blev straighta) i amerikansk fiktion skulle dö eftersom ingen kultur som producerades skulle få homosexualitet att framstå som moraliskt riktigt. Women in Refrigerators- och The Black Dude (sic) Dies First-troperna har varit aktiva länge i vårt populärkulturella landskap och är ideologiskt motiverade av kvinnohat och rasism. Att döda en queer, svart kvinna är att bygga vidare på skadliga tropes – inte att vända på dem. Skillnaden idag är bara att nu heter det att alla dessa marginaliserade kvinnliga karaktärer i dagens populärkultur dör för att visa på hur hemskt det är att vara en marginaliserad kvinna, inte på grund av hat och intolerans. Oavsett politiskt motiv dör de för att vara en lärdom för majoritetssamhället. I OITNB går den svarta lesbiska kvinnan från karaktär till en sedeslärande fabelfigur som framställs som mest allra signifikant genom sin brutala död.
OITNB är en serie som aldrig varit perfekt och som har många missar under sitt bälte, men det jag uppskattat med serien är att den lyckas inkludera en ofta knivskarpt kritisk maskulinitetsskildring (Reds ”He must be compensating for something”-kommentar apropå den homosexuella vakten Piscatellas övervåldstaktiker var ett genialiskt drag för att visa på att bara för att män kan vara förtryckta i egenskap av sexualitet betyder det inte att de inte utövar makt över kvinnor, exempelvis) utan att den tillåts ta över serien. Till skillnad från Joss Whedon och tusen andra tv-skapare där ute verkar inte OITNB tycka att det enda som är mer intressant än kvinnliga karaktärer är männen som gör dem illa – manlig maskulinitet och dess kopplingar till våld och maktmissbruk har diskuterats genomgående under fyra säsonger oftast (med några dåliga undantag) utan att de kvinnliga karaktärerna offras för att ”lära” publiken hur dåligt det är med mäns våld mot kvinnor. Fram tills nu, när Poussey som en svart queer kvinna anses fylla en viktigare funktion som en lärdom för majoritetssamhället än som en strimma av representation för queera och/eller svarta kvinnor.
Det handlar om att inget hemskt någonsin får hända. Däremot handlar det om att fråga sig vilka typer av berättelser – vilka skildringar av vilka typer av våld – som riktar till vem och vem dessa berättelser ska vara bra för. Varför är alltid skildrandet av brutala våldsakter mot marginaliserade kvinnor – och kvinnor överhuvudtaget, i ärlighetens namn – ”stark och rörande tv”, medan skildringar av dem vid liv uppenbarligen inte är det? Det finns inget subversivt eller radikalt i att döda marginaliserade kvinnor på tv. Vill ni göra ett statement – låt dem leva.