Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet.
Ännu tydligare blir denna trend när en tittar på hur queera kvinnor numera porträtteras på tv och hur dessa porträtteringar diskuteras. Nu när det är okej att skildra HBTQ-personer i positivt ljus i media har butchflatan närapå helt försvunnit. Det är inte bara så att lesbiska och bisexuella kvinnor får vara med enbart så länge de gör normativ femininitet – detta faktum prisas dessutom konsekvent som bra representation då den inte faller tillbaka på ‘stereotyper’. Queera kvinnor är alltså okej att visa på tv så länge de kan pressas in ett heteronormativt ramverk för acceptabel femininitet. Normsnygga queera kvinnor är positiv representation – butchflator och andra typer av vad som brukar kallas gender non-conforming-kvinnor undanbedes.
Med andra ord är det som gör mig så jävla trött på debatten om ‘problemen’ med maskulina kvinnor på tv är att majoriteten av alla dessa ‘starka kvinnliga karaktärer’ inte är speciellt maskulina överhuvudtaget. Utöver vissa få specifika egenskaper är de inte märkvärt maskulint kodade. Med några få, få undantag skulle ingen av dessa actionhjältinnor kunna passera som män. De flesta av dem har inte ens ett utseende med några maskulina attribut överhuvudtaget. De är extremt sällan muskulösa; vanligtvis är de små, smala, ibland med minimal muskeldefinition, alltid med perfekt anlagd make-up och frisyr – perfekt anpassade för den manliga blicken. Jag tycker det är rätt stereotypt, men inte lika stereotypt eller anti-feministiskt som en faktiskt maskulin kvinna uppenbarligen skulle ha varit.
Exempelvis Emily Blunt har uttryckt hur glad hon är över att hennes karaktär i Edge of Tomorrow fick vara tuff men undvek att vara ‘butch’. Det finns som sagt överlag extremt få butchkvinnor i film och på tv, även om en räknar med de som bara används som punchline i skämt eller som illvilliga, sadistiska antagonister, men det var ju kul för Blunt att hon slapp spela en oattraktiv butchkvinna. Och trots detta, trots den överväldigande majoritet av feminina kvinnor vi ser på tv och film, fortsätter folk att insistera på att feminina kvinnor som gör maskulint kodade grejer utan att förlora sin femininitet är radikalt. Problemet är inte, verkar vara konsensus, det snäva skönhetsidealet, den obligatoriska heterosexualiteten eller idén om att alla kvinnor bara är tuffa tills rätt man kommer och låser upp deras mjuka, moderliga sida – utan denna typ av karaktärs få, extremt nedtonade, maskulina drag, vilka oftast kan sammanfattas av hennes förmåga att avfyra en pistol och slänga ur sig kaxiga one-liners.
Ursäkta, men vad gick fel här?
För mig är problemet med ‘starka kvinnliga karaktärer’ att de presenterar ett slags ideal kvinnlighet med en lång rad väldigt specifika drag som inte gör något för att utmana den normativa kvinnorollen i vårt samhälle (den gjorde det en gång i tiden, men nu har den sedan länge gått från subversiv till hegemonisk), samtidigt som de väldigt sällan är maskulina på ett ‘obekvämt’ vis. Den starka kvinnliga karaktären är som sagt tuff och bra på att slåss (alternativt annan maskulint kodad grej), majoriteten av hennes primära relationer är med män, hon är normativt attraktiv (absolut inte stor, muskulös och/eller fet), heterosexuell (alternativt aningen bisexuell för den manliga blickens skull), hård (men bara tills hon träffar rätt man såklart), ser lika bra ut i rustning som i designerklänning och har alltid perfekt frisyr trots att hon aldrig skulle gå i närheten av en locktång. Väldigt ofta händer det dessutom med att hon hamnar i en mer traditionell kvinnlig roll i slutet av filmen eller serien, ofta i förhållande till en man.
Med det inte sagt – här kommer den obligatoriska brasklappen – att inga kvinnliga karaktärer får ha feminina drag. Men det jag vill få fram är att problemet med den ‘starka kvinnliga karaktären’ inte är hennes högst nedtonade maskulinitet utan hur dessa drag hanteras och sätts in i en kontext av hennes personlighet i helhet och hur detta visar på att lite, lite maskulinitet är okej så länge en fortfarande är attraktiv för den manliga blicken, heterosexuell och helst samtidigt omfamnar någon typ av traditionell kvinnlig roll. Detta framställs ofta som positivt och rentav banbrytande men är egentligen extremt begränsande. Det är bara ytterligare en kvinnofälla: det är okej, till och med bra, att göra ‘okvinnliga’ grejer så länge ens femininitet förblir intakt.
Vidare tycker jag också att den här diskussionen om hur problematiskt det är med kvinnliga karaktärer som beter sig som män har som effekt att skuldbelägga verkliga kvinnor som inte kan eller vill göra normativ femininitet. Vi har ett jävligt stort problem inom feminismen om det enda sättet att göra en godtagbar identitet på som kvinna är att i någon mån anpassa sig till normen och att denna tanke finns syns väldigt tydligt delvis i skildringar av kvinnor i media men allra främst i diskussionen kring och analyserna av dessa skildringar. Ett ständigt återkommande argument för bättre representation av kvinnor i populärkultur och mot generiska ‘starka kvinnliga karaktärer’ är att kvinnor bör skildras som människor. Ja, de borde de. Och vet ni? Maskulina kvinnor, butchflator, pojkflickor och andra gender non-conforming-kvinnor existerar, ibland utan mycket till förskönande och kompenserande ‘feminina’ drag överhuvudtaget. De är människor. De borde vara representerade. De är inte problematiska – ‘starka kvinnliga karaktärer’ blir inte problematiska genom sina få maskulina drag, utan genom det faktum att de representerar och uppvärderar en viss typ av högst begränsande ideal kvinnlighet.
Var inte lika lata i era analyser som Hollywood är i skapandet av sina kvinnliga karaktärer.