Det senaste avsnittet av The 100 ”Stealing Fire” avslutades med att en svart man släpades ut ur en fängelsecell i kedjor för att knäböjande avrättas i en lerpöl i en extremt grafiskt detaljerad slow-motionsscen. Två avsnitt efter att The 100 hamnat i hetluften då de efter en hel säsongs queerbaiting dödat Lexa, dör ytterligare en av seriens minoritetskaraktärer och fanfavoriter på ett vad som känns som närapå utstuderat grymt vis. Utförandet av Lexas död fick (och får fortfarande) kritik för hur seriens skapare använt henne och hennes förhållande med Clarke som en PR-kampanj för att sedan döda henne på exakt samma vis som Tara i Buffy dog – händelsevis den dödsscen som blivit det exempel som främst associeras med intåget av The Dead Lesbian Trope på amerikansk tv.
Lincolns död är precis lika politiskt brutal och okänslig – en (oskyldig) svart man i kedjor som avrättas av en auktoritetsfigur är en extremt laddad symbolisk bild, framförallt i en tid då svarta män och kvinnor godtyckligen skjuts till döds på gatan av vita poliser i USA utan att få upprättelse. Båda dödsscenerna är oansvarigt hanterade av ett tv-team som efter att ha spenderat två och en halv säsong med att referera till populära science fiction-serier och -böcker (seriens tre huvudkaraktärer heter Clarke, Octavia och Bellamy, ffs!) verkar haft stora svårigheter med att greppa att media inte existerar i ett vakuum. Det spelar en jävla roll att av de tre par som tagit farväl och sagt ”May we meet again” till varandra i de senaste tre avsnitten, så är det vara det helvita heteroparet som faktiskt har en chans att träffas igen. Men utöver det totala, gigantiska fail som är dödandet av Lincolns och Lexas karaktärer, är jag också så sjukt besviken på att The 100 gått från att vara en berättelse som hanterar död på tankeväckande vis och ställer moraliskt svåra frågor om rätten till liv och död i hårda överlevnadssituationer till att döda karaktärer för shockvalue och tragedi.
De identitetspolitiska aspekterna av hur The 100 hanterat sina karaktärers död har varit problematiskt sedan säsong 1 – redan i tredje avsnittet mördas Wells, en svart man som dessutom var en av protagonisterna i seriens bokförlaga, av en vit flicka. Liksom med Lincoln var Wells dödsscen onödigt brutal och grafisk, vilket är oförsvarbart, men hans död ledde till att ledarna för ungdomarna i lägret fick ta ställning till enormt svåra frågor gällande brott, straff, död och liv när de genast vill hänga den osymaptiska kille de trott begått mordet för att sedan upptäcka att det är lilla söta Charlotte som är den verkliga förövaren och tvekar kring om och i så fall hur hon behöver straffas. Det ursäktar inte att en svart man dog för att föra mestadels vita karaktärers ark framåt, men Wells död var instrumental i diskussioner om moral, överlevnad och våld som serien drivit sedan säsong ett, inte där främst för att chocka.
På samma vis fungerade merparten av seriens dödsscener, så som när 320 personer på Arken frivilligt offrar sina liv för att ge resten av befolkningen ytterligare en månads förbrukning av syre. Senare uppdagas det att deras offer egentligen var i onödan – hade inte Bellamy förstört radion nere på marken av rädsla för vad som skulle hända med honom och Octavia om resten av Arken kom ned hade de kunnat informeras att jorden var beboelig och befolkningen hade inte behövt reduceras. Men tack vare Arkens extremt hårda straffsystem och klasskonflikter hotas om och om igen den solidaritet och lojalitet som krävs för att de ska överleva och liv förloras. Samma sak gällade med Finn – hans död väckte återigen frågor om rätt och fel, om hur konflikter trappas upp för att ”vi” sätts mot ”dem”, och aktiverade diskurser om ras, vithet och terrorism. Varför anser Clarke, Bellamy, Raven och co att de har rätt att hålla och tortera Lincoln för att han är ”en av dem” medan Finn förtjänar att undgå straff trots att han massakerat arton obeväpnade människor? För att han är deras vän? En av dem? Sedan har vi såklart det faktum att Clarke dödar alla Mountain Men, inklusive barn och hennes egna allierade, i slutet av säsong två för att rädda livet på sitt eget folk. Är hon en hjälte eller massmördare eller både och? frågar sig serien. Hur kan hon gå vidare? Hur kan de hon räddade?
Med det inte sagt att döden på The 100 alltid hanteras någorlunda bra och varit en del av seriens filosofiska diskussioner eller aldrig känts som det händer för shock-value eller främst för att driva handlingen och andra karaktärer framåt (Anya och Dr Tsing är två mindre bra exempel – som också händelsevis ”råkar” vara rasifierade karaktärer) men hittills har de dödsscener som fått mycket plats i serien just också haft som syfte att väcka frågor och vara moraliskt obekväma just på grund av att de aldrig är tydligt rätt eller fel. Om Finn och the Mountain Men förtjänade att dö, varför gäller inte detsamma för den som avrättade dem? Wells förtjänade inte att dö, men kan ett minderårigt barn som i stor mån letts till mordet genom hur de vuxna och ledarfigurerna omkring henne betett sig hållas ansvarigt? Allt det saknas i hur döden hanterats halvvägs genom säsong tre.
Numera känns The 100 lite som att läsa en grimdark-roman av valfri manlig författare som sitter och myser i sin självgoda cynism. Precis som de älskar att slakta karaktärer som utmålas som de minst förtjänar det på de brutalaste möjliga vis medan de som kanske mest förtjänar det mest överlever under parollen ”vem som helt kan dö” har The 100 börjat döda de karaktärer som aktivt försöker skapa en bättre värld och en hållbar framtid mest för att visa på vilken hård, brutal värld de lever i och hur tragiskt bräckligt livet och lyckan är, vilket bara känns totalt onödigt och missriktat. Finns död var en tragedi eftersom han var en av de få bland ungdomarna som försökte skapa fred med jordfolket för att sedan, så fort han fick för sig att ”hans” kvinna var i fara på grund av ursprungsbefolkningen, ta till övervåld istället – trots hans genuint goda avsikter trumfas hans vilja för fred av kolonial, maskulinistisk logik.
En liknande dimension saknas i Lexa och Lincolns fall – snarare hamrar de bara hem den bekanta ”allting är skit, det finns inget godhet i världen och människor suger”-ramsan som hamras hem i diverse mörka, gritty berättelser över alla typer av medium just nu. Och deras dödsscener är inte de enda – i ”Stealing Fire” tog dessutom Titus livet av sig på ett blodigt och utdraget vis medan Ontari tog livet av ett dussintal barn och viftade med deras avhuggna huvudet (off-screen, men ändock).
Dessa dödsscener driver handlingen och andra karaktärers ark framåt, men i övrigt förtar de egentligen mest från den hittills för det mesta intressanta diskussion The 100 har fört om överlevnad, rätt och fel, och vilka som ska ha makten att bestämma över liv och död och av vilka anledningar, och därmed har den också blivit en betydligt sämre serie. Tidigare har The 100 var en serie som ständigt överraskat mig genom att vara en actiontung överlevnadsserie som ofta undvikit att anspela på många av de sexistiska, homofoba och, om än i mycket mindre mån, rasistiska troper som existerar inom genren, men den serien verkar beklagligt nog gått förlorad.
Vidare:
Läs Juliet McKennas text ”Light and Shade in Epic Fantasy vs Grimdark” om problemet med berättelser som inte är intresserade av annat än misär och mänsklig ondska.