Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar.
När andra säsongen tar vid har Svenska Hem precis flyttat till nya, större lokaler och har nya, större mål i sikte: att delta i kampen för att ge svenska kvinnor politisk rösträtt. ”Problemet med suffragetterna är att alla kan komma överens om att de var bra”, sade en kompis när vi diskuterade den kommande filmen Suffragette och även om det inte är helt sant så har hon en poäng – även om jag inget hellre vill än att feministisk och kvinnors historia faktiskt ska inkorporeras på riktigt i vår historieskrivning tenderar alltid historiska skildringar av kampen för kvinnors rättigheter att desorientera i en slags mysfeminism som till och med den mest grisiga sexist kan köpa. Utöver ett fåtal konservativa amerikanska politiker är det ju inte så många som idag på allvar tycker att det borde vara förbjudet för kvinnor att rösta och driva företag.
Därför blev jag så glad när Fröken Frimans krig i dess andra säsong gör upp med mysfeminismen genom att fortsätta driva klassperspektivet samt också diskutera sexualitet. Som det hintades om i den första säsongen är Kinna lesbisk och här inleder hon ett förhållande med en annan kvinna som bor på samma hotell. De blir utslängda när de upptäcks och vid ett senare tillfälle ertappar Dagmar dem i sin lägenhet som hon låtit Kinna flytta in i och blir arg. Hon kunde inte bry sig mindre om vad de håller på med privat, menar hon, men att de gör olagliga saker i hennes hem kan hon inte tillåta. En upprörd Kinna anklagar hennes politik för att inte vara mer än en fernissa och för att vara en snobb som inte är intresserad av att förändra samhället på riktigt, bara de delar som passar henne bäst.
Och hon har ju en poäng: Dagmar sätter också sin fosterson Gunnar i en fin skola där han vantrivs och mobbas och kan inte för sitt liv förstå varför han hamnar i bråk och inte passar in eftersom hennes egna bakgrund gör henne på många vis blind för hur klass verkar som struktur. Det handlar inte bara om att vissa människor inte kan ta sig in i de fina rummen, utan också vad som händer med den ifall de faktiskt tar sig dit. Fröken Frimans krig visar att feministisk kamp alltid måste handla om mer än ”enbart” ge kvinnor samma lagstadgade möjligheter och rättigheter som män ånjuter, och det är en viktig påminnelse.
Med det inte sagt att jag inte älskar spåret om rösträttskampen, för det gör jag. En av de sista scenerna i sista avsnittet, när kvinnorna i Svenska Hem marscherar in i riksdagen tillsammans med Suzanne Reuters Ebba von Rettig och de andra röstsakskvinnorna med över hundra tusen underskrifter från svenska kvinnor och dumpar de tunga listböckerna på talmannens bord med en lång rad dova dunsar framför en sal av mållösa riksdagsmän, är antagligen årets mest episka tv-scen. Vidare gillar jag att andra säsongen utspelar sig 1906 när lagstiftningen inte gick igenom förrän tretton år sedan och att den därmed visar att kvinnors rösträtt inte var någon lätt sak att säkra – eller för den delen att den bara välvilligt gavs till oss av män, vilket det ofta framställs om idag när det pratas rösträtt.
Och på tal om lång väntan – nu är det ett helt år kvar till nästa säsong av Fröken Frimans krig.