Allt blir katastrof när Alena börjar på den elitistiska privatskolan Ekensberg. Som outsider trakasseras hon varje dag av de andra tjejerna på skolan, anledda av den populära Filippa. Men hon har en beskyddare – den mystiska Josefin, som inte tänker låta minsta oförätt gentemot Alena gå ostraffad förbi.
På många vis är Alena en film jag borde gilla – eller kanske en film jag vill gilla. Den är otroligt snygg och stämningsfull, dialogen lite mindre styltigt pinsam än vad en vanligtvis är van vid från svensk film, alla större roller innehas av kvinnor och det är kring relationerna dem emellan filmens handling centreras. Problemet för mig är dock att det känns som filmen är väldigt mycket yta och väldigt lite substans. Jag har inte läst serieromanen som är filmens förlaga (däremot annat av Kim W. Andersson som jag gillat), men åtminstone i filmversionen av Alena så känns det som skaparna helt enkelt satt ett gäng snygga tjejer i prydliga uniformer i en vacker herrgårdsmiljö, introducerat lite skräckelement, blod och bitchig dialog och sedan blivit så till sig av hur tjusigt det hela blev att de alldeles glömde bort att filmen kanske också behövt någon typ av sammanhängande handling.
Det känns som Alena försöker spela upp kontrasten mellan det docksöta, prydliga, flickiga och det brutala, blodiga, våldsamma. Mörkret och det skira rosenrosa. Förväntningarna på det normativt feminina och skolkorridorernas motsättningsfulla verklighet. “Lacrosse är ju en elegant sport”, säger tränaren, men för tjejerna är träningen och spelplanen en arena för skoninglös maktkamp, klubborna vapen. Och, visst, det är väl coolt och edgy. Vet ni något annat som är coolt och edgy? Lesbisk fiktion som inte slutar i tragedi och ond bråd död.