Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet.
Det finns redan gott om välskrivna, uttrycksfulla sågningar av Suicide Squad så här kommer istället en lista på filmens största synder, främst skriven i terapeutiskt syfte:
♦ Handlingen
Det finns en handling. Den är varken speciellt bra, logisk eller sammanhängande. Amanda Waller sätter ihop en task force bestående av brottslingar med förmågor, bland dem ond häxa som vänder sig mot dem. Hon släpper lös sin bror och tillsammans börjar de förstöra Gotham i syfte att ta över världen. Det enda sättet att stoppa häxan är genom att förstöra hennes hjärta – vilket Waller har inlåst i en portfölj genom hela filmen men av någon anledning inte förstör förrän i slutet. Det förmedlas ingen förklaring till varför.
♦ Jokern
Pinsam, överspelad, överstylad och bara allmänt sämst. Jag har ingen bra koll på Jokern i vare sig serietidningarna eller tidigare filmen så jag har inte så mycket att jämföra med men han var bara skämmig rakt igenom.
Vad som dessutom gjorde Letos Joker ännu sämre var att han spelade honom med en tydliga queera undertoner – hans smink är betydligt mindre clown-aktigt än i andra versioner av Jokern och vid ett tillfälle tar han i en man han förhör på ett sätt som är väldigt intimt. Om filmen misslyckas med att förmedla ett svar i klartext på den (väldigt virriga) diskussion den försöker lyfta om moral och våld och när upprättelse är möjlig så ger de oss det implicit genom Jokern – övervåld från män är acceptabelt så länge det inte sammankopplas med queerhet eller homoeroticism. ”Edgy”.
♦ Harley Quinn
Harley Quinn är snygg men galen, får vi reda på av en vakt i hennes första scen. Assnygg, men spritt språngande. De flesta av vakterna vill ligga med henne, men hon är ju komplett galen. Och snygg. Men galen. Och om någon nu skulle ha missat att Harley är snygg och galen efter hennes introduktion där det nämns fjorton gånger så fortsätter det tas upp filmen igenom.
Margot Robbies Harley Quinn har potential att vara bra, men varför göra något vettigt av karaktären när en istället kan zooma in på hennes rumpa i nio scener av tio? Därtill är hennes scener med Jokern fruktansvärt dåliga, oövertygande och osammanhängande och filmen verkar ha svårt att bestämma sig för om förhållandet är destruktivt (det är det) eller en quirky romans (det är det inte).
♦ Platta karaktärer
Precis som Harley karaktär kan summeras som ”snygg och galen” är resten av casten lika platta. Rick Flag är ”militärsnubben”, Boomerang ”australiensaren”, Katana ”japanen” och så vidare. Den enda som har någorlunda djup i den här filmen är Deadshot – Will Smith är riktigt bra här. Viola Davis är också bra som Amanda Waller men precis som med flera av de andra karaktärerna har de kastat bort bra casting genom att helt enkelt misslyckats med att hantera karaktärerna.
♦ Snubbhumorn
Suicide Squad har sina humoristiska stunder som faktiskt är ganska roliga (de flesta av dem tack vare Will Smith), men en obekvämt stort del filmens punchlines består av att kvinnor får käftsmällar av män eller blir kallade för diverse skällsord. Ett annat problem med filmens humor är dessutom att den inte bara är snubbig, utan också repetitiv. När Boomerang producerar en burk öl från ingenstans och öppnar den mitt under en eldstrid (australiensare, ni vet) är det underhållande första gången. När skämtet är inne på sitt fjärde varv är det dock inte lika kul längre.
♦ Musiken
Precis som trailerna så innehåller filmen mycket populär rock och hiphop – ”Paranoid”, ”You Don’t Own Me”, ”Heathens”. Överlag är musiken bra utvald, men problemet är att den är dåligt inklippt. Eller knappt inklippt överhuvudtaget – det är inte interagerad överhuvudtaget med de visuella scenerna utan ligger bara inslängd lite här och där. Kunde ni inte be personen som gjorde trailerna att hjälpa er om det nu var så svårt att fokusera på att klippa in så mycket av Robbies rumpa som möjligt och synka musiken samtidigt?
♦ Kvinnornas outfits
”En dag på stranden” verkar ha varit ledorden för de flesta av de kvinnliga karaktärernas outfits, med undantag för Waller. Att Harley Quinn är utmanade klädd är inte ett problem i sig med tanke på hennes karaktär, men såväl filmskapare som kritiker måste lära sig skillnaden mellan att framställa en kvinna som sexig och att sexualisera henne. Vidare finns det en tid och en plats för stilettklackar och booty-shorts och det är inte i eldstrid. Katana har nästan fått en praktisk outfit – men den toppas av en magtröja. Enchantress har en bikini.
Dessutom faller både Enchantress och Harley in ”sexy bad girl”-tropen då deras respektive ”goda” alter egon är två glasögonprydda kvinnor med skjortan ordentligt knäppt ända upp i halsen. Dåliga flickor är sexiga – duktiga flickor är pryda, ni vet.
♦ Stereotypiseringar
Den svarta killen må kanske inte dö först (eller överhuvudtaget) men det gör däremot Slipknot, spelad av en skådis som är Native American. Såklart. I övrigt så har Suicide Squad en ovanligt bred representation för en actionfilmav den här magnituden (but don’t forget – it’s ‘cause they’re bad guys, för a parafrasera Deadshot), men med några få undantag lyfts aldrig karaktärerna bortom tröttsamma klichéer och stereotyper. Det är synd.
Det finns ett fåtal bra saker i Suicide Squad, varav jag tagit upp det mesta här redan, men i övrigt är filmen bara en orgie i dåliga manusbeslut, platta karaktärer och bortslösad potential. Vänligen get your fucking shit together till Wonder Woman-filmen, DC.